*

Just nu sitter jag i min soffa med min älskade först födde son och tänker tillbaka lite, mer exakt på den dagen när vårt hus började brinna för snart 2 år sen. Vi låg o sov och det började brinna mitt i natten på under våningen, jag ryser bara jag tänker på det... Jag kunde inte sova på hela natten, hade orolig sömn och vaknade titt som tätt, jag hörde konstiga ljud o trodde det kom utifrån men när jag sedan hörde ett glassplitter så väckte jag min man, jag sprang ut från vårt rum och mötes av den mest tjockaste och svartaste rök man kan tänka sig. Jag kunde inte ens gå ner för trappan... Och å undervåningen låg min käraste vän och min lilla syster och sov...eller jag trodde det va kört med dom, att dom hade dött, inte kunde väl någon överleva denna rökutbildning??!!
Och jag kunde inte GÅ NER!! Jag skrek och jag stampa tills jag hörde dom , jag ville inte ge upp. När jag fått deras uppmärksamhet och fått respons av dom att dom fattade va som hade hänt o hörde dom springa ut, så va det dags att ta hand om oss...men hur skulle vi ta oss ut...vi va ju fast på övervåningen!!
Vi tog våra barn , minsingen va bara 4 månader då, alla i underkläder eller pyjamas , jag lirkade handukar runt om dom så dom inte skulle frysa lika mycket och föste ut dom på balkongen...Och nu då??!!
Min man sa åt mig att klättra till grannens balkong ( vi bor i radhus och balkongerna sitter ihop, med endast en skiljevägg emellan) jag väckte grannarna och tog emot barnen och när jag skulle ta min lilla dotter som låg i ett tjockt täcke tänkte jag bara att jag får inte missa henne så hon ej ramlar ner... Man va som i trans... Minman kunde ej ta sig över och jag har heller inge minne hur han gjorde det, kommer ihåg att han sa : Lämna mig här älskling, ni är trygga nu"  Shit han tänkte ge sitt liv för vårat, vet ej vart jag fick styrkan ifrån, för enligt min granne var det som en gåva från ovan , jag slet i min man och ryckte honom över tillsammans med hjälp av min granne., vem vetr jag inte.....  Tillslut va vi alla i säkerthet!!   
Mina grannar kommer jag aldrig att glömma!! Och inte Gud heller!!
Micke, Sussie,Jenny och Kristoffer...ni e guld värda föralltid för den natten!!
Och alla ni andra oxå som hjälpte oss o kom o gav oss kläder då vi ej hade något kvar.
Allt försvann den natten.
,Lotte o Abbe: LOVE YA!! Ert stöd kan inte förklaras med ord...
Men det e konstigt...jag trodde jag hade förlorat min lilla syster och va såå lycklig över att hålla om henne och att hon levde!!  Idag däremot är vi dödsfiender..typ... Knstigt hur saker o ting kan bli eller hur??!!

Ha det bäst alla därute! Och sov sött!
Kram / Camilla