*

Spårlöst tycker jag är ett jättebra program, tänk de som har blivit bortadopterade och inte vet hur man ska gå tillväga när de letar efter sina biologiska föräldrar då kan de ju få hjälp där. För även om man har ett jättebra liv i sverige så vill man ju fortfarande veta vilka sina biologiska föräldrar är. Men tänk om ens biologiska föräldrar inte alls är som man hade tänkt sig tänk om de är värsta mardrömmen? Vissa saker är helt enkelt som dom är pga en andledning. Tänk om ens biologiska föräldrar inte alls upskattar att  man har sökt upp dem? Lite konstigt detdär egentligen. 

Avsnittet av spårlöstförsvunnen igår som jag tittade på handlade om en tjej som hade blivit bortadopterad från rumänien när hon var 3 år. Allt hon visste när hon kom tillbaka för att leta efter sina föräldrar var vilket barnhem hon hade bott på hennes föräldrars namn och att hennes pappa var väldigt våldsam och alkolist. Hennes pappa hade dött men mamman livde fortfarande dock satt hon i rullstol och var sjuk. Men tänk om det hade vart tvärt om, tänk om det var pappan hon hade hittat och han hade setat där när hon hade kommit helt alkoliserad och knappt vetat vem hon var, kanske inte ens brytt sig? hur hade det kännts liksom? För henne alltså. hon visste inte ens varför hon hade blivit bortadopterad. Fatta den alltså, sitta och undra varför ens egna föräldrar inte kunde behålla henne, bestämmde sig för att det vore bättre om två främlingar tog henne istället.

Jag tycker det är jätte bra attd et finns möjligheten att adoptera, vad jag tycker och tänker idag så skulle jag helt klart kunna göra det. / Gabrielle